När allt känns hopplöst

Jag drunknar i saltvatten.
Måste stänga av kranarna.
Vrider så hårt jag kan.
Misslyckas.
Kinderna förblir nedstänkta i tårar, och ögonen lyser rödare än solnedgången.
Som ett ensamt, hjälplöst barn.
Snyftandes och skrikandes.
Skakandes i fosterställning.
Ingenting spelar någon roll.
Allt är mörkt.
Allt är kallt.
Bli inte ett med mörkret, hör jag någon viska.
Försvinn inte, ge inte upp.
Låt det göra dig starkare.
Väx.
Jag är rätt så jättenära på att må såhär, men jag vägrar. Texten är för övrigt ett utdrag från min dagbok för något år sedan.

Iris

En inledning.

Hon stod länge och betraktade sin egen spegelbild inne på bensinmackens smutsiga toalett.

De blonda vågorna ramade in det hjärtformade ansiktet och böljade ända ned till midjan. Ögonbrynen var mörka och perfekt formade då de blev till bågar på var sida om den raka näsan. Runt det gröna ögat låg lager av sot och munnen lyste rött av färskt blod. Hon pressade toalettpapper dränkt i vatten mot såret. Det sved.
Den tunna huden under ögat hade börjat anta en lila nyans. Det värkte. Hon slängde det nu röda pappret i papperskorgen och tog upp glasflaskan med sprit från fickan på skinnjackan. Hon tömde den snabbt och torkade sig om munnen med ena handen innan hon gick tillbaka ut till mörkret, redo att göra slut.


RSS 2.0