Att ligga sömnlös och hemskt ensam
Det är mörkt. Mina läppar är torra från oktoberluften. Klockan på väggen ovanför mig tickar melodiskt i takt. Slagen är jämna och lugna, men inte sövande som jag önskar att de vore. Vetskapen om att jag ska upp om knappt sex timmar gör mig illamående och nedstämd. Jag vill gömma mig i dunet med dig, inte ligga här ensam och leta efter din lukt som lämnat spår i min hud. Gatan utanför är tyst. Madrassen känns hårdare än vanligt. Tårna gömmer sig bland täcket men fryser som om de vore bara. Ögonens lock är tunga och trötta men vill inte samarbeta. Sov nu idiot, viskar jag ut i natten. Väntar ett tag. Försöker somna. Det vill sig inte. Sov nu dumma flicka, ber jag mig själv. Men kroppen lyder inte. Hjärtat slår hårdare och högre för varje tanke som flyger genom huvudet och huvudet skapar tankar som på löpande band. Jag ligger sömnlös och hemskt ensam en söndag som nyss blev måndag i oktober och allt är precis som det brukar.
Det här med att inte kunna somna är ungefär världens sämsta grej.
Och en låda mycket riktigt! Eller ja, pimpning av en låda som inte var särskilt fin! Tjoho!
Tack! Det var faktiskt en himla bra kväll, och väldigt gott. Din text är väldigt vacker.
ååh, stackare, känner igen mig typ lite :/ <3
utställningen är iaf till efter jul, har något svagt bekant med 8 januari!
gillar din header! :)
Usch den där känslan suger så hårt!
Sv: Positiv ska man vara ja! Allt blir så mycket trevligare då, men du ska bara läsa om min mindre peppande överraskning jag fick imorse!
Och ja, sova själv är blä.
Känner igen <3 du är fin
