lemonaid

Målar naglarna, se vad glittriga de blir!

Sedan blev allt sådär vemodigt och melankoliskt. Förvirrad och uppslukad av verkligheten och Strindberg med gitarr i ena och kasse i andra. Att återigen lämna det som varit hemma för att åka hem till det nya. Att krama om och sakna rättså jävla mycket. Att samtidigt vara arg på en av de tre. Att blanda sin kärlek med det stickande hatet. Att inte veta. Känna sig fram som en blind. Inte veta vad känslorna menar. Att vänta på en buss som kommer precis i tid. En buss hem till det nya.

Månen förföljde mig imorse.
Den flöt på blå himmel över hus och kyrktorn i Gamla Stan.
Lockande med löfte om snö och vila.
Sedan insåg jag att det var motorerna under mina fötter som orsakade månens rörelse. Buss.

Vi har sju månader idag, kunde inte vara lyckligare än vad jag är med dig. Hur mycket det än må äckla dessa avundsjuka singlar måste jag få säga det! Puss Filip

1. Jag ligger på mage i ny säng i ny lägenhet. För jag har flyttat hemifrån och ska numera på bo på ny adress några månader framöver. Fast alla möblerna är inte här än, det ska fixas på fredag.

2. Älskling är på besök. Han duschar. Igår bakade han en jättegod kladdkaka, och snart har han lovat att gå till affären och köpa kalaspuffar bara för att jag är jättesugen på det. Han är bäst.

3. Jag har ingen täckning på min iPhone här, så hoppas 3 vill samarbeta och fixa det idag som utlovat. Det tog arton år att komma fram till kundtjänst igår så orkar inte hålla på igen.

4. Det är november.

5. Undrar när första snön faller.

6. Saknar Aminda i Thailandet. Väntar med spänning på hennes nya tatuering och många spännande historier!

7. Det är 52 nätter kvar till jul. Mysigt.

Det doftar fortfarande av dig i mitt rum. Jag gömmer mig under täcket och blundar, för en liten stund känns det som att du fortfarande är här.
När jag öppnar ögonen igen möts jag av rummet som gapar av tomhet.
Det är stilla utan dina rörelser, golvet ensamt utan tygpåsen som du alltid lägger under skrivbordet, dött.
Tyst utan dina andetag och ljudet av din mörka röst som alltid gör mig lugn och lycklig.
Kylan isar mot min hud när jag inte är i din famn.
Jag saknar dig, igen.
Varför kan du inte alltid vara hos mig? Varför kan jag inte alltid vara hos dig?

Halsen tjocknar tills den smalnar och så håller det på. Huvudet på högvarv. Jag tänker för mycket. Känner för mycket. Fast samtidigt, hur ska jag annars reagera? Tänker man inte och känner man inte är man ju i princip jämställd med ett lik. Vill inte definiera mig med ett lik även fast jag för visso känner mig som ett för stunden. Fuck det, en serio. Det är som att allt är menat att gå åt helvete idag. Å med idag menar jag hela veckan.

Det är mörkt. Mina läppar är torra från oktoberluften. Klockan på väggen ovanför mig tickar melodiskt i takt. Slagen är jämna och lugna, men inte sövande som jag önskar att de vore. Vetskapen om att jag ska upp om knappt sex timmar gör mig illamående och nedstämd. Jag vill gömma mig i dunet med dig, inte ligga här ensam och leta efter din lukt som lämnat spår i min hud. Gatan utanför är tyst. Madrassen känns hårdare än vanligt. Tårna gömmer sig bland täcket men fryser som om de vore bara. Ögonens lock är tunga och trötta men vill inte samarbeta. Sov nu idiot, viskar jag ut i natten. Väntar ett tag. Försöker somna. Det vill sig inte. Sov nu dumma flicka, ber jag mig själv. Men kroppen lyder inte. Hjärtat slår hårdare och högre för varje tanke som flyger genom huvudet och huvudet skapar tankar som på löpande band. Jag ligger sömnlös och hemskt ensam en söndag som nyss blev måndag i oktober och allt är precis som det brukar.