lemonaid

Det är märkligt när man tänker efter. För lite mer än sex månader sen irrade jag runt själv på Stockholms isbelagda gator utan vetskapen om dig och mig. Utan vetskapen om att det skulle bli såhär. Såhär bra. Jag minns en kväll då jag och Aminda promenerade i snön längs farstalinjen pratandes om allt som tyngde våra sjuttonåriga hjärtan. Skitsnack om jobbiga människor, prat om folk vi gillade, ångest och andra faktiskt bra saker. Det var kallt men snön glittrade i gatljusen sådär magiskt som den bara gör på vintern. Vi pratade om känslor och pojkar och så. Jag visste redan från början att jag ville ha dig, men tanken slog mig aldrig att det faktiskt skulle bli så. Jag menar jag har aldrig haft någon vidare tur. Inte i kärlek inte i spel. Inte i allmänhet, runt tretton ärr på kroppen, alltid umgåtts med fel människor, alltid haft allmänt kaos hemma, alltid lyckats falla för fel killar, alltid blivit omtyckt av fel killar. Inte för att på något sätt konstatera att "Åh vad det är synd om stackars lilla mig" för det är varken hälsosamt eller sant, men vad jag menar är bara det lilla att jag är rätt otursdrabbad. Hur som helst slog mig inte tanken att det skulle bli vi, just för att sådant inte händer någon som mig. Killar har alltid varit nöje, inget seriöst. Och jag? Skulle jag av alla kunna bli kär på riktigt? Nej nej, hur skulle det gå till? Tillsammans med någon? Självständiga jag som knappt orkar med mina vänner. Nej, jag skulle ju vara fri och självständig... eller? Det hela lät så overkligt. Han Filip, han verkade ju visserligen vara fin och mysig och trevlig men inte skulle väl jag ha tur nog att få honom? "Han verkar vara en bra kille..." Aminda log och jag kunde inte annat än att le tillbaka. "Ja, visst verkar han?". Sen ville du plötsligt träffa mig. Det var bra tyckte jag att du bjöd ut mig, för jag ville inte verka desperat eller för på även fast jag var rätt ivrig om att träffa dig. Jag minns någon vecka då vi inte hördes av som vanligt. Då tyckte jag att du var elak och fick för mig att jag hatade dig. Ganska kul nu när man tänker efter. Omöjligt att hata dig. Och nu, nu är du faktiskt min. Min Clark Kent i upphittade glasögon en kall söndagskväll i oktober såhär ett drygt halvår senare. Jag älskar dig mer än någonting annat, och du får allt annat att minska i värde. Tack för att du finns, och för att du fick för dig att falla för någon som jag (trots mina många brister och ibland kraftiga humörsvängningar.) Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig och önskar oss all lycka framöver. Puss älskling, och grattis igen till oss. Sex fina månader. Puss!